Wilhelmina Skogh

Wilhelmina Skogh (1850-1926)

Wilhelmina Skogh Wilhelmina Wahlgren föddes i Rute, äldst i en syskonskara på fyra barn. Fadern, som var skollärare, drunknade när barnen var små. Wilhelmina som var äldst fick flytta till morföräldrarna på Fårö, där morfadern var strandfogde. Vid 12 års ålder övertalade Wilhelmina släkten att hon skulle få flytta till en av familjens bekanta i Stockholm som lovade att ordna någon anställning åt flickan. Hon fick börja som springflicka i en leksaksaffär.

Efter ett år ordnade hon på egen hand anställning på den berömda restaurang Strömparterren, där hon fick torka glas. Det var slitsamt, men hon ville visa att hon klarade av det. Ägaren insåg att hon var en viljestark flicka och erbjöd henne andra uppgifter inom restaurangbranschen. På kvällarna gick hon i aftonskolor och studerade bland annat språk och bokföring.

Hon sökte restaurationstjänst vid en nyöppnad järnvägsrestaurang i Storvik i Gästrikland. Hon var 25 år gammal och det var massor av sökande, men hennes meriter gjorde att hon fick tjänsten. Hon blev snabbt välkänd i restaurangkretsar med den goda maten och höga servicenivån. Hon begärde 1876 att få uppföra ett hotell intill restaurangen. Hotellet stod klart 1878.

Wilhelminas ekonomi blev god och hon köpte nya järnvägsrestauranger och lät bygga nya hotell allteftersom järnvägen drogs fram genom Norrland. 1897 tog hon över Rättviks Turisthotell som hon utvecklade. Hon gjorde flitiga utlandsresor för att studera och snappa upp nyheter i branschen – i Frankrike och Belgien noterade hon att fräscha grönsaker serverades i och till maträtterna och hon njöt av seden att alltid ha blommor på borden – detta ville hon införa hemma. Hon försökte intressera bönderna i Dalarna och Gästrikland för grönsaks- och blomsterodling, men ingen var intresserad. Då köpte hon jord, byggde växthus och anlade en stor köksträdgård. En växande skara utländska turister lovordade hennes mat och hennes restauranger ökade sin omsättning.

Hon hade problem att få fram bra kött – det var oftast segt och svårtuggat. Även köttbranschen hade hon studerat utomlands och hon stödde nu framsynta bönder som satsade på avel inom höns- och boskapsuppfödning. Hennes kök blev berömt över hela landet och hennes restauranger och hotell lockade till sig noblessen med kungahuset i spetsen och andra finsmakare. Hon fick rader av utmärkelser, bland annat Vasaorden.

Hennes anläggningar höll en stenhård disciplin i frågor om moral och kvalitet. Hotellen skulle dessutom få moderna bekvämligheter som elektriskt ljus, telefon och ångvärme i centralvärmesystem.

Wilhelmina insåg vilken potential turismen och konferenserna var för Sveriges ekonomi. Under sina många utlandsresor gjorde hon reklam för Sveriges sevärdheter och inte minst för den svenska naturen. Hon skrev för egen del kontrakt med världens största resebyrå – Cooks i London – och här hemma köpte hon in och byggde om Bollnäs hotell, arrenderade hundratals tunnland jaktmarker och fiskevatten för jakt- och fisketurism. Hon övertygade järnvägsstyrelsen om vikten av att sätta in extratåg för turister. Hennes hotell blev fullbelagda och stora mängder utländsk valuta strömmade in i landet.

1897 kallades Wilhelmina till Stockholm för att ansvara för Stockholmsutställningens hotellverksamhet, där sex nybyggda lyxfastigheter längs Strandvägen ingick.

1898 gifte hon sig med Per Samuel Skogh, importör och resande i franska viner.

1902 utsågs hon till chef för Grand Hôtel i Stockholm. Hon lät bygga till Spegelsalen och uppförde Grand Hôtel Royal på tomten intill, där den berömda vinterträdgården inrättades. Här togs förnäma gäster emot – gästande kungligheter och statsledare. Hon lät dekorera väggarna med motiv från Visby. Wilhelmina var nu Sveriges högst avlönade kvinna och miljonär. Hon bidrog i hög grad till att göra Sverige till ett turist- och konferensland och hon kallades som sakkunnig när stora hotellanläggningar skulle uppföras ute i Europa.

1904 blev hon änka. Nu hade Wilhelmina tröttnat på att bo och leva på hotell. Hon köpte en stor tomt på Lidingö på berget ovanför Värtan, där hon lät uppföra en bostad, en monumental villa med torn och ringmur uppförd av gotländsk kalksten som togs med kalkskutor från Gotland direkt till byggplatsen. Villa Foresta innehåller 35 rum, varav flera stora salar. Bygget pågick mellan 1908 och 1910. Huset var inte enbart avsett för privat bruk. Wilhelmina ville locka de nu alltmer bilburna stockholmarna att söka sig ut till naturområdena på Lidingö för att äta och dricka kaffe på Foresta. Men bygget blev dyrare än beräknat, och den åldrande Wilhelmina tappade kontrollen över utgifterna. Hennes förmögenhet krympte raskt och hon tvingades sälja alla sina aktier i Grand Hôtel. Hon räknade med att få igen pengarna, men första världskriget kom emellan, bensinen blev ransonerad och stockholmarna ansåg Lidingö ligga för långt ut från staden. I tolv år fick hon dock bo här innan den totala ekonomiska kraschen var ett faktum och hon blev tvungen att sälja Foresta. Sina sista år tillbringade hon i ett par rum på Grand Hôtel. Hon dog 1926 vid 76 års ålder – ganska bortglömd.

Wilhelmina var ingen uttalad kvinnosakskvinna och hon deltog inte aktivt i kvinnokampen – utom vid ett tillfälle – 1906 när rösträttsdebatten var het. Wilhelmina skrev då en upprörd artikel i en av stockholmstidningarna där hon ifrågasatte varför hon som kvinna och chef över massor av anställda inte hade samma medborgerliga rätt som sin vaktmästare – rösträtt!