Gotländsk Jul - Del 2

Del 2 av 2   Av David Ahlqvist

Annandagen förgick i gamman och fest. Släktkalas och lustigheter av olika slag avlöste juldagens tysta frid. Barnen lekte med hasselnötter. Det fanns en hel rad sådana lekar – »Mitt svein gick ti skogs», »Kalskoge, Hamre», »Sta pa broi u fall ei ai», »Udde ella jamt» o.s.v. Eldade av mat och dryck marscherade gubbarna runt stuggolvet med tummarna i vädret medan spelmannen spelade en gammal ridmarsch eller gånglåt, kvinnfolket sjöng en visa och så brusade polskan fram, hastig och eggande, så att danstrampet dånade ända ut på landsvägen.

De gamles julfirande var en blandning av hedniskt och kristet, och hedniska och kristna bruk och tänkesätt kännetecknade också vardagens värld. Gårdskorset reste sig högt över bulhus och halmstackar, men över husdjuren hängde markvastar för att skudda dem mot onda andar. Vid brasskenet om kvällarna sjöng man stundom psalmer, men lika ofta berättades det historier om gastar och troll. Skuggorna fladdrade som flädermöss kring de väggfasta sängarnas sparlakan, mörkret tätnade i vrårna och blickarna blev allt skyggare ju längre kvällen led. Livet var hemlighetsfullt, världen okänd och farlig, men ju svartare natten blev och ju mer skräckfyllda bilder som uppsteg i själen, desto heligare skimrade julljuset, desto gladare blev samvaron när det var fest. Julfirande fortgick ända till Tjugondag Knut, då öltunnan rullades ut på gården. Nu var årets största högtid till ända, det fina brödet slut, ljusen uppbrända. Nu tog vardagen åter vid. Surbröd, saltströmming och korngrynsgröt kom åter på bordet och den korta julfröjden avlöstes av skogshygge och timmerkörning, nätbindning och slöjd, sälskytte och fågeljakt, mångmilafärder till staden med vedlass, släkekörslor och snökastning.

Stundom blickar nutidsmänniskan medlidsamt tillbaka på fäderna och deras liv, liksom barnet som vi nyss talade om. Men hos många blandas detta medlidande med vemod och saknad, kanske även avund. Mörkret var inte i sig självt ett ont, enkelheten dämpade inte glädjen, okunnigheten kvävde inte livslusten, det tunga arbetet nedslog inte humöret, vantron utarmade inte livet. Idag har vi gjort rent hus med vantron, enkelheten har förbytts i sammansatthet, mörkret har fördrivits, kunskapen ökar, arbetet lättas, festen blivit en vardagsföreteelse. Men lägger vi vår höga civilisation, våra materiella förmåner och vår kunskap i vågskålen så skall den kanske ändå inte väga upp de gamles troskyldiga glädje och ovanfrätta levnadslust, den glädje och den levnadslust som dokumenteras i de kvarlämnade skildringarna från gamla dagar. Stundom drömmer nutidsmänniskan om det osande talgljuset när elreklamernas ljusvrål skär i ögonen. Stundom ertappar hon sig med att längta tillbaka till det torftigas tjusning, till enkelhetens vällust. Förmögna stadsbor bosätter sig sommartid i torp och fäbodar, många uppsöker med förkärlek den restaurang där man får den tarvliga husmanskosten. När alla njutningar provats och blott lämnat kvar en fadd smak på tungan återstår endast asketismen. Men skillnaden mellan den rikes och den armes asketism är himmelsvid. Skillnaden mellan nutidsmänniskan och hennes förfäder i t. ex. början av 1800-talet är lika stor. De erfarenheter vi gjort kan inte glömmas, den kunskap vi skaffat oss inte heller, de illusioner vi såg brista kan aldrig mera stödja oss. Emellan det nittonde och det tjugonde århundradets människa gapar ett svalg som aldrig kan överbryggas. Därför blickar vi tillbaka med vemod i hjärtat.

Julmånaden är inne, skyarna är tunga. Det är en tid när vi frågar oss själva: hur skall vi återfå barnets sinne? Det ligger ett skimmer över våra minnen, men vi har förlorat barnets underbara gåva att kunna besjäla de alldagliga tingen omkring oss. Det är en tid när många av oss längtar tillbaka till det enkla och stilla livet under stjärnljuset, livet i tystnad och torftighet. Är denna längtan blott ett tillfälligt hugskott, en sentimental nyck av stunden hos den på jäkt och buller trötta nutidsmänniskan, eller ligger den djupt förankrad i den nordiska folksjälen? Är vi ett hetsat barbarfolk, som liksom en fångad björn kastar längtande blickar mot urskogens dunkel – vårt ursprung?

Det vore knappast realistiskt att påstå, att denna dragning mot det primitiva, mot det förgångnas enkelhet kännetecknar oss alla idag. Det vore lika orealistiskt att framhålla enkelheten som något i sig självt värdefullt. Men det kan vara lämpligt, att i denna julmånad som genljuder av världens oro, påminna varandra om, att våra lyckomöjligheter inte är oupplösligt knutna till det materiella överflödet, att en påtvingad torftighet inte alltid är av ondo, att det enkla livet inte utesluter en inre frid. Vårt folks historia kan lära oss det.

(Del 1)

Ur jultidningen "Gotländsk Jul" 1958
Återgiven med tillstånd av författarens dotter, Lena Axelsson.

Se även David Ahlqvists hemsida