Gotländsk Jul - Del 1

Del 1 av 2   Av David Ahlqvist

Vi har ingått i julens månad, den månad som alltid varit den mörkaste men också haft ett särskilt skimmer. Vinterdalarna i skogen är fyllda och frusna, snön har kommit, dagen räcker fyra timmar, nötskrikan och talgoxen flaxar kring knuten, haren skriker i skymningen, isen lägger sig över lugnvattnen. Barnen skakar sina sparbössor och viskar i vrårna, kvinnorna sömmar med rött garn, yxhuggen smäller från vedbacken.

När man vill försjunka i julmånadens stämningar går man alltid tillbaka till det förflutna. Den tavla man målar i minnet är befriad från störande fläckar, från nuets vulgariteter, men därför behöver den inte bli ett fernissat julkort, en banal hötorgstavla.

I barnaåren var upplevelsen av julmånaden så stark, att om man skall kunna skildra den måsta man retuschera verkligheten, destillera den, krama fram dess saft. Denna upplevelse var fast knuten till natur och tradition, var i sig själv en saga. Blåvioletta hängde snömolnen över slätternas vithet, den slaktade julgrisens blod doftade mystik och utrunnet liv, trolska löpte skuggorna kring fotogenlyktans gula ljusring, maltdoften från brygghuset slog i vågor mot näsborrarna. Mörka gick dagarna förbi, svarta var nätterna, men mörkret var fyllt av liv och ljud. Dröm och verklighet gick hand i hand som två systrar. Satt man i spisvrån om kvällen och läste vid ljuset från tjärvedsstickorna, kunde man ibland förnimma de onda trollens smygande tramp utanför stugan, men bakom mörker och fattigdom hägrade julljusen och klapparna och den feta, goda julmaten som meningsfulla kontraster till vardagen, som lyckodrömmen i det gråa livet. Den drömmen byggdes upp av realiteter, svinhuvudet som saltades, fläskkorven i sin lake, maltet som stod i stöp, granen som redan var utvald i hagen.

Barnets upplevelse av julens poesi var friskt sinnlig. Ljusens och barrens doft när granen tändes, juläpplenas klarröda färg, lukten av trycksvärta från den granna jultidningen, smaken av senap och fläsk och hembryggt öl, allt detta insöps och njöts med koncentrerad lust. Och över alla dessa sensationer av materiell natur fladdrade minnen och melodier och stämningar kring barnet i krubban och herdarna och änglasången och lyfte upp den handfasta poesi som ringen gömde till en högtidlig, översinnlig sfär. Julmånaden var den tid när barnets livskänsla var starkast, varje dag fylld av förväntan, varje förberedelse till ljusfesten en festlig ceremoni.

När man då hörde de gamle berätta om julen i deras barndom fylldes man av medlidande. Ingen gran, inga stearinljus, inga vackra leksaker, inga jultidningar, inga sagoböcker! Den gammaldags julen måtte ha varit bra torftig! Där fanns ju inget av det som gav våra jular glans!

Men nog var det gamla julfirandet lika festligt som vårt, fast det var enklare. Nog låg det ett skimmer även över gamla tiders jul. För den som aldrig skådat ett stearinljus lyste talgdanken med festligt sken.

Man förberedde sig med grundlighet. Fjorton dagar före högtiden högg karlarna torrträn i skogen och körde hem på vedbacken. Dagarna i ända dånade yxhuggen, ty julveden skulle räcka över Tjugondagen och helst ändå längre. En morgon i grådagningen skrek grisen som en gast och mor i huset sprang över gården med stenfat och visp. En annan morgon lyste det ur brygghuset och ångorna stod täta därinne skumrasket. Enekäppar och halm lades i rosten, det stöpta maltet östes på och kokhett vatten slogs över. Hela förmiddagen strilade och droppade det ur träkranen, mot kvällen när brygden svalnat slogs jästen på, och så hälldes julöl och dricka på ekfat och kaggar som doftade gott av enlag. Närmare jul sattes degar i surnade tråg, det bakades limpor, semlor, surbröd, ugnstrull – stora bröd som fylldes med fläsk eller fårkött – det bakades kringlor och isterbakelser, gorån gräddades över glöden i sirade järn, julbockar och gubbar bakades åt barnen. Det stöptes ljus av fårtalg, enkla, trearmade, femarmade. Pressyltan låg i sin handduk, klämd under en flat sten, man bytte vatten på lutfisken. Gotlandssenapen tillrördes omsorgsfullt med sirap och ättika, grishuvudet vattnades ur, spisen kritades, golven skurades. Karlarna travade julveden i en väldig stapel invid spisen, provade ölet och tog sig en limpsmörgås.

Slutligen kom då julafton. Efter doppet i grytan gick männen runt i grannlaget och hjälpte varandra bära in gräupacken, den flera meter långa furustock som med ena ändan stoppades in i den öppna spisen, där den låg och höll elden frisk i veckotal. Då och då makades den in i brasan alltefter som den kolnade. När den var nästan utbränd lades sista biten i en sädesbinge ute i ladan för att ge god skörd det kommande året. Brändes den för kort gick välsignelsen ur den. Så skulle djuren i stall och ladugård ha sin tillsyn. Eftersom det var jul, skulle de smaka julbrödet, och man skulle strö salt över dem och överallt i ladugården för att skydda dem mot sjukdom och onda makter. Julen till ära skulle de ha rent hö i stället för den vanliga vardagsblandningen av hö och halm, samt litet julöl, ty det styrkte dem för hela den kommande vintern. När detta var gjort tog man ett fång halm och bredde ut den över golvet i storstugan, och sedan var det tid att gå till brygghuset och få julbadet. Så klädde man sig i sina bästa kläder och samlades i stugan, där julbrasan flammade. I den blå skymningen tändes det grenade julljusets små gula lågor. Det ljuset var heligt och fick inte flyttas från sin plats. Efter otendagen lästes jultexten och julpsalmer sjöngs. Nu var tiden inne att överlämna julgåvorna, och mor i huset lade fram en limpa, en vetebulle, ett talgljus och en blodkorv åt drängar och pigor. Sedan kom de egentliga julklapparna. En konstgjord bock leddes in av ett par pojkar. I en påse som hängde kring hans hals låg julklapparna, vantar, strumpor, dukar, skjortor, äpplen och nötter. Kvällen skred fram i glatt högtidlig stämning. Äntligen kom kvällsmaten på bordet och man njöt obeskrivligt av den därför att man så länge levat i torftighet. Dåsig slevade man i sig risgrynsgröten, det hade varit så mycket nattvak före högtiden att man nu i avslappningens och njutningens stund hade svårt att hålla sig vaken. Det hettade från brasan, öl och brännvin värmde invärtes, hjärtat var glatt och lugnt och magen övermätt. Och det heliga julljuset brann, det var helg.

Innan folket nu gick till sängs borde man gå ut i trädgården och skaka fruktträden, om kvällen var stilla, därav blev gott fruktår. Bordet i stugan fick inte dukas av, utan mat och öl skulle stå framme. Julnatten var en så märklig natt, att till och med de dödas andar var uppe och vandrade i sitt gamla hem, och de måste ha något att äta när de kom. Om man under julnatten hade glömt kvar en plog eller harv ute på åkern kunde man få se den vandrande juden sitta på det kvarglömda redskapet och vila sina trötta ben. Det var den enda gången på året som detta kunde ske.

Tidigt nästa morgon tändes åter julljuset. Nu skulle man ha en morgonbit före ottefärden, till och med hästarna fick en brödbit, doppad i brännvin. Kyrkan var kall som en iskällare och det rykte ur munnarna när psalmerna sjöngs. När ottan var till ända blev det kappkörning hem. Den som först kom hem blev under det kommande året först färdig med skörden och andra sysslor. Frusna tumlade de påbyltade barnen ur slädarna, och bodde de i en strandsocken rusade de genast ut på vedbacken med fiskkorgen och fyllde den med småved. Det skulle ge god fiskelycka. Men annars var juldagen en stilla dag, ingen ville gå ut, besök var opassande, högljudd lek förbjuden. För barnen gick den dagen långsamt, pojkarna ville pröva sina isläggar på väten, flickorna ville gå till astus och leka. Men juldagen var alltför helig för att förspillas i fåfänglighet och bullrande glädje. Över hela ön rådde stillhet, endast sparvarna tjattrade i syrensnåret och de fallande snöflingorna viskade. På kvällen satte barnen förväntansfullt sina skor på bordet, ty under natten skulle Staffan själv komma på besök, och hade man då varit snäll under året stod skorna fulla av godsaker annandagens morgon. Far i huset och hans drängar steg tidigt upp, men ville det sig illa, hade grannens drängar varit ännu tidigare på benen och ställt till förtret i stallet. Ibland hann de kasta in halva gödselhopen till hästarna innan husbonden kom upp. Men den pojke som hade en käresta gjorde i stället ladugården ren och fin tills hon kom ut och skulle mjölka.

När hästar och kor, får och svin fått sitt, gick husfadern ut i humlegården med ölkannan i hand och slog öl över humlelandet för att få gott om humle nästa år. Medan han sysslade med detta kunde han höra sång och stoj från astus. Det var staffansryttarna som red omkring, två red på röda hästar, två på de vita och Staffan själv på den apelgrå. De ordnade sig i led framför farstubron, hälsade höviskt på husfolket och sjöng sin visa. Bjöds de förtäring sjöng de:

»Nu rider Staffan av er gård, stor lön i himmelen ni får.»

Men hade de ingenting fått, sjöng de i stället:

»Nu rider Staffan av er gård, han har ej fått en våter tår.»

---------------------------------------------------------

Fortsättning: Del 2:   Annandagen förgick i gamman och fest...

Ur jultidningen "Gotländsk Jul" 1958
Återgiven med tillstånd av författarens dotter, Lena Axelsson.

Se även David Ahlqvists hemsida