Gamla julseder på Gotland

Ur boken:
En döende kultur - Bilder ur gammalt gotländskt allmogeliv
Av Th. Erlandsson

Fjorton dagar före jul började "karar" tänka på "jaulviden". De begav sig då ut i skogen och "haggde torrar" (högg ned torra träd). Sedan spände de "russi för sliden" och körde hem stockarna till "garden", där de höggs sönder med tillhjälp av "yxi", "blaigarn" (kilen) och "nydu", (klubban). Det var en stor skam om någon varit så lat, att hans förråd av julved inte räckte till tjugondedag Knut. En och annan högg t.o.m. så mycket ved, att förrådet räckte fram mot påsken fast man ingalunda sparade på veden i forna dagar.

Dagen före "jaulaftu" började "unglöidi" (smådrängar och små pigor) bära in veden och lägga upp den i en "flou" (trave) inne i stugan. Denna vedtrave, "jaulfloui", nådde upp under taket och måste vara så rundligt tilltagen att den räckte till nyårsdagen.

Några dagar före jul slaktades "jaulgreisen", och samtidigt därmed bryggdes "jaulöilä". Julölet bryggdes i förmögna gårdar på en hel tunna malt. Därav togs blott en tunna öl, resten blev svagdricka. Under dagarna närmast före jul företogs också det sedvanliga julbaket.

Man bakade präktiga limpor, "jaullimpu", vetebröd, "jaulsämblu", saffransbullar med russin på, "talku" (en stor toppig limpa med fårkött och fläsk i), kringlor, isterbakelser och gorån m.m. samt "jaulgubbar" och "jaulgreisar" åt barnen.

Det egentliga julfirandet började med julaftonsmiddagen. Då åt man "haidnu", d.v.s. på hednavis. Ingen bordsbön, inga dukade bord. Man tog sig en stor skiva av den präktiga jullimpan och doppade den direkt i grytan, där julskinkan och julkorven kokades. Det var ett fett och gott spad. Den som inte var nöjd med bara spadet, skar sig själv ett fläskstycke efter behag direkt ur grytan, och många smorde kråset så han "blai faitur ändu til åiru". Emellanåt tog man sig ett par klunkar av det goda ölet och slickade fettet av sina feta fingrar.

Sedan denna julaftonsmiddag var intagen, gick männen hela grannlaget runt från part till part och hjälpte varandra med att bära in i stugan en flera meter lång kärnig furustock, vars ena ända sköts in i spisen, "gräuu", medan den andra placerades på en låg pall eller dylikt. Denna stock kallades "gräu-packen" eller "grävva-pålten" och var stundom så lång, att den nådde över hela stuggolvet ända upp i "finstarhulä". Den sköts småningom in i spisen allteftersom den brändes av, men den sista biten fick på inga villkor brännas upp. Den bars ut i ladan, där den gav god äring. Brände man den för nära, flög där ut någonting som liknade en fågel, och då följde välsignelsen med och försvann från gården. Att männen som hjälpte varandra att bära in gräu-packen fick riklig förtäring faller av sig självt.

När man sysslat kreaturen och skymningen föll på, gick bonden efter fyra julbröd och delade ut dem till sina kreatur, så att hästarna, oxarna, korna och fåren fick vardera ett. Denna frikostighet lönade sig gott, ty kraften av julbrödet stärkte djuren för hela det kommande året. Sedan tog bonden "saltkappen" och sådde salt överallt i ladugården, över kreaturen, båsen, stiorna, "tagatu" o.s.v. Det gav djuren hälsa och hindrade "ont".

Sedan man sått ut saltet, gav man djuren enbart hö, och det var enda gången på året de fick så läcker spis, ty eljest blandades det alltid med halm. Eftersom juldagen var en så stor helgdag var det synd att då blanda hop fodret. Därför tillreddes det redan nu på julaftonen och lades i högar för varje djur.

Av julölet skulle "kräki" också få smaka litet. Det styrkte dem för hela vintern. När allt detta var behörigen uträttat, bar man ett fång halm in i stugan åt barnen att sova på, till en åminnelse av att Jesusbarnet den natten låg på "krubbans halm och strå". Därpå tog man det sedvanliga julbadet nere i drängstugan, brygghuset eller bastun, varifrån man välkammad och i rena kläder begav sig in för att börja den egentliga julfesten.

Nu tändes julbrasan som var en sorts förelöpare till våra strålande julgranar. Till julbrasan hade gårdens "sårkar" samlat ihop den bästa och tjärigaste ved som kunde anskaffas, och det var deras fröjd att få det så varmt i stugan att svetten lackade av allesamman. Nu serverades en måltid, den s.k. "outendagen", som på senare tid bestått av kaffe och en vetebulle samt en brännvinshalva åt karlarna. Medan man ännu satt kvar vid bordet, far vid bordsändan med mössan på huvudet, tog man fram psalmboken, och den som var mest läskunnig läste juldagstexten och bönerna, varefter man sjöng en lång julpsalm. Under denna andaktsstund hade männen sina huvud blottade, men då psalmen var sjungen satte de på sig mössorna igen.

Nu kom mor fram och lade på bordet framför "tjanstfålki" de vedertagna julgåvorna, vilka bestod av en avlång limpa av siktat rågmjöl, en kvarterslång bulle av vetemjöl, ett talgljus samt en blodkorv, vilken sedan slaktetiden i oktober legat förvarad i en sädesbinge. I somliga hus framsattes nu på bordet den förut omtalade "talku", den stora toppiga bullen som var fylld med fläsk och kött. Det var en god och fet bulle. Den skars nu i skivor och envar fick sitt stycke. Under tiden lekte barnen i julhalmen som ibland antändes av gnistor från den stora julbrasan. Då blev det ett stoj och ett leverne som hördes in till "astu".

Bäst det är hörs en get bräka ute i förstugan. Dörren öppnas och in kommer ett par drängar ledande julbocken i hornen. Det är en träbock i naturlig storlek, klädd i getskinn, med långa kantiga horn och långt skägg. Värst av allt är, att han har en stor röd lapp i stället för tunga. I lappen är ett snöre fastsatt, och när en av drängarna bräker, drar han samtidigt i snöret så det ser ut som om julbocken själv bräkte. De små barnen skriker högt av förskräckelse, men de äldre barnen ser glada ut för de vet att i påsen som hänger om bockens hals finns varjehanda julklappar, såsom dukar, vantar, strumpor, äpplen och nötter.

På bordet stod ett trearmat ljus. Det var julljuset. Detta var heligt och fick inte flyttas från sin plats. Men man fick tända andra ljus och pärtor vid det. När man gick till sängs fick det släckas, men det skulle tändas igen tidigt på julmorgonen då det fick brinna ner. Om julljuset - som ofta var blott ett enda - föll av staken, dog under det kommande året den, åt vilkens plats ljuset föll. Härom går många berättelser bland folket. Aftonvarden denna kväll bestod och består ännu av två rätter, en förrätt och gryngröt med sirap på. Förrätten är, egendomligt nog, olika i olika släkter. Den ena har skinka med senap, den andra färsk gädda med pepparrot, den tredje lutfisk med smör och peppar. Var det vindstilla skulle man gå ut i trädgården innan man gick till vila och ruska i fruktträden, ty då blev det gott om frukt nästföljande år. Julnatten fick öl och bröd ej saknas på bordet och elden ej slockna i spisen.

Julmorgonen, innan man körde till kyrkan, skulle hästarna ha brödbitar som doppats i brännvin. När man efter julottan körde från kyrkan, skulle man kappas om att komma först, ty den som kom först hem till gården, fick också först "gärä av" med sina sysslor påföljande sommar. När barnen om julmorgonen kommit hem från kyrkan, skulle de ta fiskkorgen och skynda sig ut till vedbacken, fylla korgen med småved och bära in den; då fick de under sommaren ofta springa med bud om god fiskelycka.

Juldagen var stillhetens dag. Man talade lågmält och stilla, och någon egentlig matlagning fick inte förekomma. Gödseln kastades inte ur stallet, hästarna ryktades inte o.s.v. När kvällen kom gick man tidigt till vila.

Dagen därpå, Staffansdagen, var man däremot så mycket tidigare på benen för att göra rent i stallet och sköta om djuren. Den som då kom sent ut kunde råka ut för den förtreten, att "astu" drängar kastat halva gödselhögen in i stallet. Den som hade en käresta passade då på att göra kohuset putsat och fint till dess hon kom för att mjölka korna. Alla sådana "hyss" skrevs naturligtvis på Staffans konto.

Innan barnen juldagens kväll gick till vila, skulle de ställa en av sina skor på bordet. Under natten kom då Staffan och lade i de snälla barnens skor varjehanda gotter såsom äpplen, nötter och kringlor, medan han i de elaka barnens skor la bara bråte. Ja, han kunde till och med komma till sängen och ge dem ris.

Den spillning, som under juldagen samlats i ladugården, ansågs bättre än annan gödsel och ströddes ut över humlegården. Den som satte riktigt värde på ett gott öl brukade även slå ut en pokal av julölet över humlegården. Det gav god årsväxt. Annandagens stora händelse var emellertid Staffansritten eller Staffansvandringen. Fem ynglingar, av vilka en var utklädd till Staffan en äldre man med grått hår 0ch skägg - red från gård till gård och sjöng Staffansvisan. Två av dem red på röda hästar, två på vita och Staffan själv på en apelgrå. När de kom in på en gård, red de fram till trappan och ordnade sig i en halvcirkel. Gårdsfolket kom ut. Staffan och hans drängar hälsade då höviskt och började sjunga:

Värdfolket bjöd dem då vanligen i rikt mått av julhelgens mat och "drick", varefter Staffan och hans följe åter började sjunga:

Nu rider Staffen av er gård, av er gård, av er gård,
Stor lön i himmelen I får.
I ra, i ra, o.s.v.

Men hade förtäringen blivit ringa eller ingen sjöng de:

Nu rider Staffen av er gård, av er gård, av er gård,
Han har ej fått en våter tår.
I ra, i ra, i rallallallallalla.
En gång jul om året bara.
Sjung fallerallalla!

Där Staffanssjungning ännu på senare tid förekommit, har Staffan och hans drängar vanligen kommit vandrande till gården, men eljest var tillvägagångssättet detsamma. Annandagens eftermiddag ägnades till kalasande, lustigheter och lek. Så ock i allmänhet alla de efterföljande dagarna ända till "tjugondedag Knut", då julölet skulle vara utdrucket. Den dagen rullades den tomma öltunnan under skratt och stoj ut på gården.

Och så var julen slut.