Anna Boman

Anna Boman (f. 1629)

1659 porträtterades Anna Boman i helfigur, 30 år gammal, tillsammans med en dotter som avled vid 1½ års ålder.

Under 1600-talets senare del infördes en ny typ av minnestavlor i kyrkor med profana porträtt av en person eller familj.

Anna var gift med kyrkoherden i Gothem, Erik Petrejus. Makarna gifte sig 1653 eller 1654. Anna, som möjligen var bonddotter från Gothem, var vid giftermålet 25 år gammal, maken 51 år. Prästeståndet var vid sidan om adeln den grupp i samhället som hade störst åldersskillnad mellan makarna. I äktenskapet föddes två söner och två döttrar varav den ena alltså dog i späd ålder. Barndödligheten var stor under 1600-talet.

Porträttet av Anna Boman är inte i första hand ett porträtt av personen Anna utan av en prästfru. Vad säger oss porträttet om henne? Låt oss titta på de symboler prästfrun avbildades med, och på hennes klädedräkt. De är sannolikt valda för att förmedla vissa dygder.

Annas högra hand vilar på en bok, troligen en andaktsbok och betonar hennes religiositet. Under boken ligger ett par handskar vilka kan symbolisera renhet. På bordet ligger också en citron, som kan symbolisera liv och fruktsamhet men även fromhet och trogen kärlek. I sin vänstra hand håller Anna en tulpan, 1600-talets modeblomma men också en symbol för död och förgänglighet.

I Annas klädedräkt framhävs det vita lintyget i mössa, krage, särk och förkläde i kontrast till hennes svarta klänning. Detta är främst en stånds- och statusmarkering, men detaljerna anspelar också på specifikt kvinnliga dygder eftersom mössa, krage och särk noga täcker hår, hals och nacke.

Prästfrun Anna framställs, som sig bör, som from och gudfruktig, anständig och blygsam, fruktsam och trofast, ärlig och pålitlig, och medveten om sin dödlighet. Kort sagt ett dygdemönster för kvinnor under 1600-talet.

Under 1600-talet förväntades präster och prästfruar på alla områden framstå som goda förebilder för allmogen. Prästfrun skulle vara en förebild som maka och mor. En prästfru, som levde mitt bland andra kvinnor skulle i ord och handling visa hur en god lutheransk kvinna skulle vara.

Näst efter gudsfruktan var en kvinnas största dygd att tjäna mannen, att leva med mannen i sämja och kärlek, i lydnad och tjänstaktighet.

Porträttet säger oss kanske inte mycket om Anna som person. Det säger oss nog mer om 1600-talets ideal. Men visst kan Anna faktiskt ha varit sådan hon framställs.

Text: Lena Laving
Bild: Målning av Johan Bartsch d.ä.